Iransk förändring

Långt ifrån alla auktoritära regimer möter motstånd från en livskraftig opposition. Och så länge de inte gör det, som i exempelvis Ryssland och Singapore, kan de fortsätta att utöka sin egen makt och inskränka andras frihet efter eget behag. Men en regim mot vilken missnöjet växer bland såväl unga som inom den elit som traditionellt varit dess anhängare, är en regim på upphällningen. Bilden av att det är fallet när det gäller den iranska regimen blir allt tydligare. I ett land med en så stor andel unga, för vilka den teokrati som islamiska revolutionen gav upphov till inte svarar mot de egna idealen, blir det till slut omöjligt att fortsätta på den inslagna vägen utan att det hela slutar i fullständigt kaos.

Frågan är om inte revolutionens ideal redan från början var dömda att bli kortlivade. Många av revolutionens anhängare delade inte Khomeinis islamistiska ideal och utopi om en samling shiitiska skriftlärda som Guds allsmäktiga ställföreträdare. Många av dem hade istället liberala värderingar, men förenades med de konservativa och fundamentalisterna i kampen mot shahens förtryck. I och med globaliseringen har de liberala idéerna fått än större spridning, och med en så stor ung befolkning som påverkas av dem blir det i längden ohållbart för den iranska regimen att motverka de förändringar som oppositionen kräver.

Och när motståndet även växer i det religiösa etablissemanget blir bilden av en alltmer trängd regim än tydligare. Att Iran är en islamisk republik behöver knappast innebära de fördelar för det religiösa etablissemanget som man i förstone kan föreställa sig. Då all politik måste legitimeras med religion blir religionen i första hand ett politiskt redskap, något som för många religiösa ledare knappast är en idealisk situation då deras profession är just andligt ledarskap - inte politik.

Men även om den totalitära teokratin luckras upp och liberaliseringar genomförs, är vägen mot en helt sekulär demokrati allt annat än rak. Att vara motståndare till Ahmadinejads regim behöver inte alls vara det samma som att förespråka total sekularisering. Det finns många förslag till lösningar, och mycket kan hända på vägen som gör att utvecklingen stannar upp eller byter riktning. Men att Iran är ett land där allt annat än stora samhälleliga förändringar blivit oundvikligt, står tämligen klart.