Oppositionspartierna autografskriver, ställer Stefan Sundström på scen och bjuder på ekologisk frukt för att manifestera hur bra man trivs tillsammans. när Lars Ohly ska förklara hur det ligger till med enigheten blir det emelltid något förvirrande. Det är viktigt, säger han, att oppositionspartierna inte har samma uppfattningar i allt, och samtidigt viktigt att de kommer överrens i allt. Vad han menar med detta är oklart.
Men oavsett vad, går det inte att komma ifrån att det ska bli högst intressant att se hur oppositionspartierna ska kunna komma överrens om något överhuvudtaget. Att Socialdemokraterna bjudit in Vänsterpartiet till en eventuell regeringsställning är sorgligt, och att Miljöpartiet samarbetar med ett parti vars grundvärderingar så totalt skiljer sig från de egna är än sorgligare. Om Miljöpartiet fortsätter i den nuvarande riktningen, bort från miljöfundamentalismen och mot den politiska mitten, är det verkligen ett parti med framtiden för sig. Något som inte minst det stora stödet bland ungdomar talar för. Men då går det inte att befinna sig i en ställning där delar av den egna politiken kan behöva anpassas till ett parti beläget på en av de politiska ytterkanterna.
söndag 6 september 2009
onsdag 2 september 2009
Läkare
En komplex problembild har aldrig varit Uppdrag gransknings paradgren, och det har de väl i och för sig heller aldrig påstått. Men när man ser på Uppdrag granskning kan man emellanåt tro att det man ser på inte är Uppdrag granskning, utan en parodi på Uppdrag granskning. Till exempel i går.
Temat var då den läkarbrist som råder i Sverige, och den anledning till denna brist som enligt Uppdrag granskning består i giriga läkares allmänna vilja att tjäna mycket pengar. Programmet tog debattartiklar från nittiotalet signerade Läkarförbundet som intäkt för att de ända sedan dess bedrivit en omfattande lobbykampanj för att befrämja den svenska läkarbristen och därmed de höga läkarlönerna, och kompletterade det hela med exempel på människor vars anhöriga (1) dött av en sjukdom och (2) behandlats av högavlönade stafettläkare.
Ett system med stafettläkare har säkerligen sina problem. Men vill man skapa en objektiv debatt om saken kan man inte, förutsatt att det är seriös journalistik man vill bedriva, ställa ansvariga politiker å ena sidan mot privatpersoner och deras sorgliga erfarenheter å den andra. Det är som att diskutera alkoholmonopolet med någon som framför sina föräldrars grava alkoholism som argument för monopolet; det är svårt att inte framstå som en känslokall människa om man argumenterar emot.
Och att läkare sedan har bra lön får väl även det ses som ett något mindre problem än vad Uppdrag granskning gör det till, då det trots allt är fråga om mycket högutbildade människor med ansvar för andra människors liv. Huruvida läkare verkligen är ett alldeles särskilt girigt släkte kan emellertid bli ett intressant ämne för ett framtida programavsnitt.
Temat var då den läkarbrist som råder i Sverige, och den anledning till denna brist som enligt Uppdrag granskning består i giriga läkares allmänna vilja att tjäna mycket pengar. Programmet tog debattartiklar från nittiotalet signerade Läkarförbundet som intäkt för att de ända sedan dess bedrivit en omfattande lobbykampanj för att befrämja den svenska läkarbristen och därmed de höga läkarlönerna, och kompletterade det hela med exempel på människor vars anhöriga (1) dött av en sjukdom och (2) behandlats av högavlönade stafettläkare.
Ett system med stafettläkare har säkerligen sina problem. Men vill man skapa en objektiv debatt om saken kan man inte, förutsatt att det är seriös journalistik man vill bedriva, ställa ansvariga politiker å ena sidan mot privatpersoner och deras sorgliga erfarenheter å den andra. Det är som att diskutera alkoholmonopolet med någon som framför sina föräldrars grava alkoholism som argument för monopolet; det är svårt att inte framstå som en känslokall människa om man argumenterar emot.
Och att läkare sedan har bra lön får väl även det ses som ett något mindre problem än vad Uppdrag granskning gör det till, då det trots allt är fråga om mycket högutbildade människor med ansvar för andra människors liv. Huruvida läkare verkligen är ett alldeles särskilt girigt släkte kan emellertid bli ett intressant ämne för ett framtida programavsnitt.
söndag 30 augusti 2009
Att säga ointelligenta saker
Huruvida den Aftonbladet-artikel om israeliska sodaters påstådda stjälande av organ från palestinier var en antisemitisk artikel, tål att diskuteras. Det är utan tvekan så att påståendet lätt kan kopplas till gamla antisemitiska föreställningar om judar som tappar icke-judar på blod, och att Donald Boström skulle ha varit ovetande om detta får anses tveksamt. Samtidigt finns det en risk att begreppet antisemitism urholkas om det används så fort det rör sig om baktalande av personer som är judar eller kan tänkas vara det (alla israeler bekänner sig trots allt inte till judendomen).
Men oavsett vilket, får man vara mycket överseende för att inte tycka att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde sig skyldig till en tankevurpa av det mer ointelligenta, för att inte säga mycket korkade, slaget, då frågan diskuterades i torsdagens SVT Debatt. Jan Helin menade då att det är uteslutet att artikeln var antisemitisk eftersom den då skulle ha varit olaglig och därmed heller aldrig publicerats. Att chefredaktören för Sveriges största nyhetstidning tror att det är olagligt att vara antisemit, och därmed följaktligen också olagligt att vara rasist eller Norgehatare, är utan att överdriva mycket märkligt.
Men oavsett vilket, får man vara mycket överseende för att inte tycka att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde sig skyldig till en tankevurpa av det mer ointelligenta, för att inte säga mycket korkade, slaget, då frågan diskuterades i torsdagens SVT Debatt. Jan Helin menade då att det är uteslutet att artikeln var antisemitisk eftersom den då skulle ha varit olaglig och därmed heller aldrig publicerats. Att chefredaktören för Sveriges största nyhetstidning tror att det är olagligt att vara antisemit, och därmed följaktligen också olagligt att vara rasist eller Norgehatare, är utan att överdriva mycket märkligt.
onsdag 26 augusti 2009
Facket
När LO får bottenbetyg i en nyligen gjord undersökning om svenskars förtroende för olika fackförbund, säger de att de inte bryr sig så mycket om detta. Och visst kan andra faktorer vara viktigare att titta på än enskilda opinionsundersökningar. Men nog vore det märkligt om detta resultat ändå inte är besvärande för LO, och det är det nog också egentligen fast ledningen vill ge intryck av att det inte är det.
En av förklaringarna som bland annat LO ger till fackens dåliga ställning, är de höjda avgifterna till a-kassan. Det är naturligtvis en mycket dålig, för att inte säga värdelös, förklaring, eftersom de flesta människor samtidigt har fått stora skattesänkningar som vida överväger de ökade avgifterna till a-kassan. Fackföreningarna måste helt enkelt inse att de måste förändra sig för att kunna tilltala människor även i framtiden, och det tror jag säkert att de kan. Men då går det inte att likt LO låtsas som att det regnar. Och att det är just LO som får lägst förtroendesiffror är väl inte särskilt konstigt - ett förbund som är siamesisk tvilling med ett politiskt parti kan knappast vänta sig annat när hälften av medlemmarna röstar på ett annat politiskt parti.
En av förklaringarna som bland annat LO ger till fackens dåliga ställning, är de höjda avgifterna till a-kassan. Det är naturligtvis en mycket dålig, för att inte säga värdelös, förklaring, eftersom de flesta människor samtidigt har fått stora skattesänkningar som vida överväger de ökade avgifterna till a-kassan. Fackföreningarna måste helt enkelt inse att de måste förändra sig för att kunna tilltala människor även i framtiden, och det tror jag säkert att de kan. Men då går det inte att likt LO låtsas som att det regnar. Och att det är just LO som får lägst förtroendesiffror är väl inte särskilt konstigt - ett förbund som är siamesisk tvilling med ett politiskt parti kan knappast vänta sig annat när hälften av medlemmarna röstar på ett annat politiskt parti.
tisdag 25 augusti 2009
Konst
Få Konstfackstudenter har väl blivit så uppmärksammade som Anna Odell, och stort intresse väcker följaktligen även den rättegång som nu hålls mot henne. Men den debatt som har förts till följd av det konstverk där hon bland annat simulerade en psykos, har dessvärre inte varit alltför nyanserad.
Om det är så att Anna Odell har begått en brottslig handling ska hon, givetvis, straffas för det i enlighet med svensk lag. Jag tror heller aldrig att hon har sagt att hon inte skulle vara beredd att ta ett eventuellt straff. Att det skulle kunna gå att legitimera brottsliga handlingar genom att kalla dem för konst, vilket vissa debattörer påstått och påstår, har inte jag sett något som tyder på. Snarare tror jag att om Anna Odell inte hade kallat sin simulerade psykos för konst, utan för exempelvis journalistik, hade reaktionerna inte varit på långa vägar så starka som de nu blev. Det finns något provocerande i att kalla det som inte överensstämmer med den konventionella bilden av vad konst är - tavlor och gipsskulpturer - för just konst, och det har debatten kring Anna Odell tydligt visat.
Till följd av det problem som vissa ser i att benämningen "konst" kan legitimera brottsliga och skadliga handlingar (ett icke-problem eftersom så alltså inte är fallet) har den stora frågan i debatten följaktligen varit huruvida vad som helst kan kallas för konst. Vilket också var tråkigt och ointressant, eftersom det som en konstnär kallar för konst rimligtvis, och enligt vedertagna regler, också är konst. Det intressanta är inte huruvida ett konstverk är ett konstverk - för det är det - utan huruvida det är ett bra eller dåligt konstverk.
Huruvida ett konstverk är bra eller dåligt är givetvis subjektivt. Men ett tänkbart kriterium för vad som är ett bra konstverk skulle kunna vara att det uppnår något av det som konstnären föresatte sig att det skulle göra, till exempel ifrågasättande av rådande normer eller framkallande av vissa emotionella upplevelser. I det perspektivet kan man givetvis fråga sig om Anna Odells konstverk egentligen var så bra, eftersom debatten inte har handlat särskilt mycket om den avhumanisering och integritetskränkning inom psykvården som hon ville att den skulle göra. Men det kan ju i och för sig delvis vara ett resultat av omgivningens trångsynta inställning.
Om det är så att Anna Odell har begått en brottslig handling ska hon, givetvis, straffas för det i enlighet med svensk lag. Jag tror heller aldrig att hon har sagt att hon inte skulle vara beredd att ta ett eventuellt straff. Att det skulle kunna gå att legitimera brottsliga handlingar genom att kalla dem för konst, vilket vissa debattörer påstått och påstår, har inte jag sett något som tyder på. Snarare tror jag att om Anna Odell inte hade kallat sin simulerade psykos för konst, utan för exempelvis journalistik, hade reaktionerna inte varit på långa vägar så starka som de nu blev. Det finns något provocerande i att kalla det som inte överensstämmer med den konventionella bilden av vad konst är - tavlor och gipsskulpturer - för just konst, och det har debatten kring Anna Odell tydligt visat.
Till följd av det problem som vissa ser i att benämningen "konst" kan legitimera brottsliga och skadliga handlingar (ett icke-problem eftersom så alltså inte är fallet) har den stora frågan i debatten följaktligen varit huruvida vad som helst kan kallas för konst. Vilket också var tråkigt och ointressant, eftersom det som en konstnär kallar för konst rimligtvis, och enligt vedertagna regler, också är konst. Det intressanta är inte huruvida ett konstverk är ett konstverk - för det är det - utan huruvida det är ett bra eller dåligt konstverk.
Huruvida ett konstverk är bra eller dåligt är givetvis subjektivt. Men ett tänkbart kriterium för vad som är ett bra konstverk skulle kunna vara att det uppnår något av det som konstnären föresatte sig att det skulle göra, till exempel ifrågasättande av rådande normer eller framkallande av vissa emotionella upplevelser. I det perspektivet kan man givetvis fråga sig om Anna Odells konstverk egentligen var så bra, eftersom debatten inte har handlat särskilt mycket om den avhumanisering och integritetskränkning inom psykvården som hon ville att den skulle göra. Men det kan ju i och för sig delvis vara ett resultat av omgivningens trångsynta inställning.
måndag 24 augusti 2009
Ogrundad anklagelse
Att påstå att israeliska soldater stjäl döda palestiniers organ är en mycket allvarlig anklagelse, och att döma av den artikel Donald Boström har skrivit på Aftonbladets kultursida har han inga belägg för att så skulle vara fallet. Det är en mycket allvarlig anklagelse vem det än riktas mot, och när den nu riktas mot israeliska soldater får man vara mycket överseende, alternativt okunnig, för att undgå de antisemitiska underströmmarna. Att judar skulle döda icke-judar för att komma åt deras blod eller organ har varit ett ofta återkommande påstående i antisemitismens historia.
Men att en tidning publicerar en artikel vars innehåll är såväl antisemitiskt som ogrundat, föranleder inte att landets regering ska be om ursäkt till dem artikeln riktades mot. Att Benjamin Netanyahu ändå kräver detta, får närmast ses som ett tecken på att Israels nuvarande regering inte helt och hållet har insett vad demokrati vill säga. Vilket man i och för sig redan anade. Är det någon som ska ställas till svars är det däremot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, efter det mycket märkliga beslutet att publicera en artikel som Donald Boströms. Fast att Åsa Linderborgs syn på demokrati och saklighet är vacklande - Göran Hägglund är som Hitler och att Sverige undgick revolution 1919 var synd - var i och för sig också något man redan anade.
Men att en tidning publicerar en artikel vars innehåll är såväl antisemitiskt som ogrundat, föranleder inte att landets regering ska be om ursäkt till dem artikeln riktades mot. Att Benjamin Netanyahu ändå kräver detta, får närmast ses som ett tecken på att Israels nuvarande regering inte helt och hållet har insett vad demokrati vill säga. Vilket man i och för sig redan anade. Är det någon som ska ställas till svars är det däremot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, efter det mycket märkliga beslutet att publicera en artikel som Donald Boströms. Fast att Åsa Linderborgs syn på demokrati och saklighet är vacklande - Göran Hägglund är som Hitler och att Sverige undgick revolution 1919 var synd - var i och för sig också något man redan anade.
lördag 22 augusti 2009
Influensa
Det har stundtals sagts att bilden av svininfluensan som en mycket allvarlig företeelse till stor del är en medial skapelse. Det har förvisso förekommit många artiklar om svininfluensan vars främsta förtjänst knappast är saklighet. Men att svininfluensans allvarlighet skulle vara en medial skapelse tror jag ändå är ett på det stora hela grundlöst påstående; svininfluensan är trots allt en ny sorts influensa som därmed kommer drabba många, och däribland många unga människor.
Däremot kan den påverkan som media har när det gäller svininfluensan vara en mycket intressant sak att studera, särskilt när det gäller vaccineringen mot den. När människor i Sverige ska genomgå massvaccinering, kan man till exempel anta att det i diverse tidningar kommer förekomma stora uppslag om människor som råkar ut för allvarliga biverkningar på grund av vaccinet. Det är något som händer när det gäller alla mediciner, och det är något som kommer att drabba endast ett fåtal personer i förhållande till hur många som vaccineras. Men inte desto mindre kommer dessa enstaka fall när det gäller vaccinet mot svininfluensa få stor uppmärksamhet i media, just för att svininfluensan varit en så uppmärksammad företeelse, och därmed något som troligtvis kommer påverka människors vilja att vaccinera sig.
Frågan är hur många människor som kommer att anse att de (egentligen) mycket små riskerna med att vaccinera sig är värda att ta för att undvika (den förmodligen större) risken att drabbas av svininfluensa. Att vaccinera sig mot svininfluensa kan göras av två skäl: för att undvika att själv smittas och för att förhindra att många andra smittas. När det gäller unga människor, liksom en del kroniskt sjuka och liknande, tror jag att de flesta kommer välja att vaccinera sig, eftersom de tillhör dem som löper störst risk att smittas och därmed bör vaccinera sig både för sin egen och andras skull. När det gäller andra grupper, för vilka risken att smittas inte är lika stor, blir frågan huruvida man ska vaccinera sig eller inte i större grad en fråga om att förhindra att andra smittas - det vill säga att vaccinera sig för andra människors skull. Hur många som kommer att vaccinera sig mot svininfluensa blir därmed till stor det en fråga om hur stor utbredning känslan av medmänskligt ansvar har.
Det bästa hade naturligtvis varit om det inte hade funnits någon svininfluensa. Men nu när det ändå gör det, kan man åtminstone glädjas (lite) över dess intressanta sidor.
Däremot kan den påverkan som media har när det gäller svininfluensan vara en mycket intressant sak att studera, särskilt när det gäller vaccineringen mot den. När människor i Sverige ska genomgå massvaccinering, kan man till exempel anta att det i diverse tidningar kommer förekomma stora uppslag om människor som råkar ut för allvarliga biverkningar på grund av vaccinet. Det är något som händer när det gäller alla mediciner, och det är något som kommer att drabba endast ett fåtal personer i förhållande till hur många som vaccineras. Men inte desto mindre kommer dessa enstaka fall när det gäller vaccinet mot svininfluensa få stor uppmärksamhet i media, just för att svininfluensan varit en så uppmärksammad företeelse, och därmed något som troligtvis kommer påverka människors vilja att vaccinera sig.
Frågan är hur många människor som kommer att anse att de (egentligen) mycket små riskerna med att vaccinera sig är värda att ta för att undvika (den förmodligen större) risken att drabbas av svininfluensa. Att vaccinera sig mot svininfluensa kan göras av två skäl: för att undvika att själv smittas och för att förhindra att många andra smittas. När det gäller unga människor, liksom en del kroniskt sjuka och liknande, tror jag att de flesta kommer välja att vaccinera sig, eftersom de tillhör dem som löper störst risk att smittas och därmed bör vaccinera sig både för sin egen och andras skull. När det gäller andra grupper, för vilka risken att smittas inte är lika stor, blir frågan huruvida man ska vaccinera sig eller inte i större grad en fråga om att förhindra att andra smittas - det vill säga att vaccinera sig för andra människors skull. Hur många som kommer att vaccinera sig mot svininfluensa blir därmed till stor det en fråga om hur stor utbredning känslan av medmänskligt ansvar har.
Det bästa hade naturligtvis varit om det inte hade funnits någon svininfluensa. Men nu när det ändå gör det, kan man åtminstone glädjas (lite) över dess intressanta sidor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
