söndag 6 september 2009

Oppositionen

Oppositionspartierna autografskriver, ställer Stefan Sundström på scen och bjuder på ekologisk frukt för att manifestera hur bra man trivs tillsammans. när Lars Ohly ska förklara hur det ligger till med enigheten blir det emelltid något förvirrande. Det är viktigt, säger han, att oppositionspartierna inte har samma uppfattningar i allt, och samtidigt viktigt att de kommer överrens i allt. Vad han menar med detta är oklart.

Men oavsett vad, går det inte att komma ifrån att det ska bli högst intressant att se hur oppositionspartierna ska kunna komma överrens om något överhuvudtaget. Att Socialdemokraterna bjudit in Vänsterpartiet till en eventuell regeringsställning är sorgligt, och att Miljöpartiet samarbetar med ett parti vars grundvärderingar så totalt skiljer sig från de egna är än sorgligare. Om Miljöpartiet fortsätter i den nuvarande riktningen, bort från miljöfundamentalismen och mot den politiska mitten, är det verkligen ett parti med framtiden för sig. Något som inte minst det stora stödet bland ungdomar talar för. Men då går det inte att befinna sig i en ställning där delar av den egna politiken kan behöva anpassas till ett parti beläget på en av de politiska ytterkanterna.

onsdag 2 september 2009

Läkare

En komplex problembild har aldrig varit Uppdrag gransknings paradgren, och det har de väl i och för sig heller aldrig påstått. Men när man ser på Uppdrag granskning kan man emellanåt tro att det man ser på inte är Uppdrag granskning, utan en parodi på Uppdrag granskning. Till exempel i går.

Temat var då den läkarbrist som råder i Sverige, och den anledning till denna brist som enligt Uppdrag granskning består i giriga läkares allmänna vilja att tjäna mycket pengar. Programmet tog debattartiklar från nittiotalet signerade Läkarförbundet som intäkt för att de ända sedan dess bedrivit en omfattande lobbykampanj för att befrämja den svenska läkarbristen och därmed de höga läkarlönerna, och kompletterade det hela med exempel på människor vars anhöriga (1) dött av en sjukdom och (2) behandlats av högavlönade stafettläkare.

Ett system med stafettläkare har säkerligen sina problem. Men vill man skapa en objektiv debatt om saken kan man inte, förutsatt att det är seriös journalistik man vill bedriva, ställa ansvariga politiker å ena sidan mot privatpersoner och deras sorgliga erfarenheter å den andra. Det är som att diskutera alkoholmonopolet med någon som framför sina föräldrars grava alkoholism som argument för monopolet; det är svårt att inte framstå som en känslokall människa om man argumenterar emot.

Och att läkare sedan har bra lön får väl även det ses som ett något mindre problem än vad Uppdrag granskning gör det till, då det trots allt är fråga om mycket högutbildade människor med ansvar för andra människors liv. Huruvida läkare verkligen är ett alldeles särskilt girigt släkte kan emellertid bli ett intressant ämne för ett framtida programavsnitt.