Oppositionen

Oppositionspartierna autografskriver, ställer Stefan Sundström på scen och bjuder på ekologisk frukt för att manifestera hur bra man trivs tillsammans. när Lars Ohly ska förklara hur det ligger till med enigheten blir det emelltid något förvirrande. Det är viktigt, säger han, att oppositionspartierna inte har samma uppfattningar i allt, och samtidigt viktigt att de kommer överrens i allt. Vad han menar med detta är oklart.

Men oavsett vad, går det inte att komma ifrån att det ska bli högst intressant att se hur oppositionspartierna ska kunna komma överrens om något överhuvudtaget. Att Socialdemokraterna bjudit in Vänsterpartiet till en eventuell regeringsställning är sorgligt, och att Miljöpartiet samarbetar med ett parti vars grundvärderingar så totalt skiljer sig från de egna är än sorgligare. Om Miljöpartiet fortsätter i den nuvarande riktningen, bort från miljöfundamentalismen och mot den politiska mitten, är det verkligen ett parti med framtiden för sig. Något som inte minst det stora stödet bland ungdomar talar för. Men då går det inte att befinna sig i en ställning där delar av den egna politiken kan behöva anpassas till ett parti beläget på en av de politiska ytterkanterna.

Läkare

En komplex problembild har aldrig varit Uppdrag gransknings paradgren, och det har de väl i och för sig heller aldrig påstått. Men när man ser på Uppdrag granskning kan man emellanåt tro att det man ser på inte är Uppdrag granskning, utan en parodi på Uppdrag granskning. Till exempel i går.

Temat var då den läkarbrist som råder i Sverige, och den anledning till denna brist som enligt Uppdrag granskning består i giriga läkares allmänna vilja att tjäna mycket pengar. Programmet tog debattartiklar från nittiotalet signerade Läkarförbundet som intäkt för att de ända sedan dess bedrivit en omfattande lobbykampanj för att befrämja den svenska läkarbristen och därmed de höga läkarlönerna, och kompletterade det hela med exempel på människor vars anhöriga (1) dött av en sjukdom och (2) behandlats av högavlönade stafettläkare.

Ett system med stafettläkare har säkerligen sina problem. Men vill man skapa en objektiv debatt om saken kan man inte, förutsatt att det är seriös journalistik man vill bedriva, ställa ansvariga politiker å ena sidan mot privatpersoner och deras sorgliga erfarenheter å den andra. Det är som att diskutera alkoholmonopolet med någon som framför sina föräldrars grava alkoholism som argument för monopolet; det är svårt att inte framstå som en känslokall människa om man argumenterar emot.

Och att läkare sedan har bra lön får väl även det ses som ett något mindre problem än vad Uppdrag granskning gör det till, då det trots allt är fråga om mycket högutbildade människor med ansvar för andra människors liv. Huruvida läkare verkligen är ett alldeles särskilt girigt släkte kan emellertid bli ett intressant ämne för ett framtida programavsnitt.

Att säga ointelligenta saker

Huruvida den Aftonbladet-artikel om israeliska sodaters påstådda stjälande av organ från palestinier var en antisemitisk artikel, tål att diskuteras. Det är utan tvekan så att påståendet lätt kan kopplas till gamla antisemitiska föreställningar om judar som tappar icke-judar på blod, och att Donald Boström skulle ha varit ovetande om detta får anses tveksamt. Samtidigt finns det en risk att begreppet antisemitism urholkas om det används så fort det rör sig om baktalande av personer som är judar eller kan tänkas vara det (alla israeler bekänner sig trots allt inte till judendomen).

Men oavsett vilket, får man vara mycket överseende för att inte tycka att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde sig skyldig till en tankevurpa av det mer ointelligenta, för att inte säga mycket korkade, slaget, då frågan diskuterades i torsdagens SVT Debatt. Jan Helin menade då att det är uteslutet att artikeln var antisemitisk eftersom den då skulle ha varit olaglig och därmed heller aldrig publicerats. Att chefredaktören för Sveriges största nyhetstidning tror att det är olagligt att vara antisemit, och därmed följaktligen också olagligt att vara rasist eller Norgehatare, är utan att överdriva mycket märkligt.

Facket

När LO får bottenbetyg i en nyligen gjord undersökning om svenskars förtroende för olika fackförbund, säger de att de inte bryr sig så mycket om detta. Och visst kan andra faktorer vara viktigare att titta på än enskilda opinionsundersökningar. Men nog vore det märkligt om detta resultat ändå inte är besvärande för LO, och det är det nog också egentligen fast ledningen vill ge intryck av att det inte är det.

En av förklaringarna som bland annat LO ger till fackens dåliga ställning, är de höjda avgifterna till a-kassan. Det är naturligtvis en mycket dålig, för att inte säga värdelös, förklaring, eftersom de flesta människor samtidigt har fått stora skattesänkningar som vida överväger de ökade avgifterna till a-kassan. Fackföreningarna måste helt enkelt inse att de måste förändra sig för att kunna tilltala människor även i framtiden, och det tror jag säkert att de kan. Men då går det inte att likt LO låtsas som att det regnar. Och att det är just LO som får lägst förtroendesiffror är väl inte särskilt konstigt - ett förbund som är siamesisk tvilling med ett politiskt parti kan knappast vänta sig annat när hälften av medlemmarna röstar på ett annat politiskt parti.

Konst

Få Konstfackstudenter har väl blivit så uppmärksammade som Anna Odell, och stort intresse väcker följaktligen även den rättegång som nu hålls mot henne. Men den debatt som har förts till följd av det konstverk där hon bland annat simulerade en psykos, har dessvärre inte varit alltför nyanserad.

Om det är så att Anna Odell har begått en brottslig handling ska hon, givetvis, straffas för det i enlighet med svensk lag. Jag tror heller aldrig att hon har sagt att hon inte skulle vara beredd att ta ett eventuellt straff. Att det skulle kunna gå att legitimera brottsliga handlingar genom att kalla dem för konst, vilket vissa debattörer påstått och påstår, har inte jag sett något som tyder på. Snarare tror jag att om Anna Odell inte hade kallat sin simulerade psykos för konst, utan för exempelvis journalistik, hade reaktionerna inte varit på långa vägar så starka som de nu blev. Det finns något provocerande i att kalla det som inte överensstämmer med den konventionella bilden av vad konst är - tavlor och gipsskulpturer - för just konst, och det har debatten kring Anna Odell tydligt visat.

Till följd av det problem som vissa ser i att benämningen "konst" kan legitimera brottsliga och skadliga handlingar (ett icke-problem eftersom så alltså inte är fallet) har den stora frågan i debatten följaktligen varit huruvida vad som helst kan kallas för konst. Vilket också var tråkigt och ointressant, eftersom det som en konstnär kallar för konst rimligtvis, och enligt vedertagna regler, också är konst. Det intressanta är inte huruvida ett konstverk är ett konstverk - för det är det - utan huruvida det är ett bra eller dåligt konstverk.

Huruvida ett konstverk är bra eller dåligt är givetvis subjektivt. Men ett tänkbart kriterium för vad som är ett bra konstverk skulle kunna vara att det uppnår något av det som konstnären föresatte sig att det skulle göra, till exempel ifrågasättande av rådande normer eller framkallande av vissa emotionella upplevelser. I det perspektivet kan man givetvis fråga sig om Anna Odells konstverk egentligen var så bra, eftersom debatten inte har handlat särskilt mycket om den avhumanisering och integritetskränkning inom psykvården som hon ville att den skulle göra. Men det kan ju i och för sig delvis vara ett resultat av omgivningens trångsynta inställning.

Ogrundad anklagelse

Att påstå att israeliska soldater stjäl döda palestiniers organ är en mycket allvarlig anklagelse, och att döma av den artikel Donald Boström har skrivit på Aftonbladets kultursida har han inga belägg för att så skulle vara fallet. Det är en mycket allvarlig anklagelse vem det än riktas mot, och när den nu riktas mot israeliska soldater får man vara mycket överseende, alternativt okunnig, för att undgå de antisemitiska underströmmarna. Att judar skulle döda icke-judar för att komma åt deras blod eller organ har varit ett ofta återkommande påstående i antisemitismens historia.

Men att en tidning publicerar en artikel vars innehåll är såväl antisemitiskt som ogrundat, föranleder inte att landets regering ska be om ursäkt till dem artikeln riktades mot. Att Benjamin Netanyahu ändå kräver detta, får närmast ses som ett tecken på att Israels nuvarande regering inte helt och hållet har insett vad demokrati vill säga. Vilket man i och för sig redan anade. Är det någon som ska ställas till svars är det däremot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, efter det mycket märkliga beslutet att publicera en artikel som Donald Boströms. Fast att Åsa Linderborgs syn på demokrati och saklighet är vacklande - Göran Hägglund är som Hitler och att Sverige undgick revolution 1919 var synd - var i och för sig också något man redan anade.

Influensa

Det har stundtals sagts att bilden av svininfluensan som en mycket allvarlig företeelse till stor del är en medial skapelse. Det har förvisso förekommit många artiklar om svininfluensan vars främsta förtjänst knappast är saklighet. Men att svininfluensans allvarlighet skulle vara en medial skapelse tror jag ändå är ett på det stora hela grundlöst påstående; svininfluensan är trots allt en ny sorts influensa som därmed kommer drabba många, och däribland många unga människor.

Däremot kan den påverkan som media har när det gäller svininfluensan vara en mycket intressant sak att studera, särskilt när det gäller vaccineringen mot den. När människor i Sverige ska genomgå massvaccinering, kan man till exempel anta att det i diverse tidningar kommer förekomma stora uppslag om människor som råkar ut för allvarliga biverkningar på grund av vaccinet. Det är något som händer när det gäller alla mediciner, och det är något som kommer att drabba endast ett fåtal personer i förhållande till hur många som vaccineras. Men inte desto mindre kommer dessa enstaka fall när det gäller vaccinet mot svininfluensa få stor uppmärksamhet i media, just för att svininfluensan varit en så uppmärksammad företeelse, och därmed något som troligtvis kommer påverka människors vilja att vaccinera sig.

Frågan är hur många människor som kommer att anse att de (egentligen) mycket små riskerna med att vaccinera sig är värda att ta för att undvika (den förmodligen större) risken att drabbas av svininfluensa. Att vaccinera sig mot svininfluensa kan göras av två skäl: för att undvika att själv smittas och för att förhindra att många andra smittas. När det gäller unga människor, liksom en del kroniskt sjuka och liknande, tror jag att de flesta kommer välja att vaccinera sig, eftersom de tillhör dem som löper störst risk att smittas och därmed bör vaccinera sig både för sin egen och andras skull. När det gäller andra grupper, för vilka risken att smittas inte är lika stor, blir frågan huruvida man ska vaccinera sig eller inte i större grad en fråga om att förhindra att andra smittas - det vill säga att vaccinera sig för andra människors skull. Hur många som kommer att vaccinera sig mot svininfluensa blir därmed till stor det en fråga om hur stor utbredning känslan av medmänskligt ansvar har.

Det bästa hade naturligtvis varit om det inte hade funnits någon svininfluensa. Men nu när det ändå gör det, kan man åtminstone glädjas (lite) över dess intressanta sidor.

Ett krig värt att motivera

Att stödet för USA:s närvaro i Afghanistan sjunker hos den amerikanska befolkningen är på flera sätt förståeligt. Jag har själv aldrig bott i ett land som befinner sig i krig, men jag anar att det i sig självt kan vara mycket påfrestande även om den fysiska platsen för kriget är belägen långt bort. Och än mer påfrestande om målet med kriget dessutom ter sig diffust, avlägset och svåruppnåeligt. Inte desto mindre är ett åtminstone någorlunda stort stöd hos den amerikanska befolkningen nödvändigt för att kriget ska kunna bedrivas. Och därför måste Barack Obama kunna förklara varför kriget ska bedrivas.

När Barack Obama i juni i år höll sitt första tal om relationen mellan USA och den muslimska världen, ansåg en del att det var ett alltför osakligt och luddigt tal. Obama talade om vikten av att inse att vår tids största konflikt inte står mellan olika länder eller kulturer, utan mellan de krafter som försvarar frihet och demokrati och de som inte gör det. Har man den uppfattningen att världskonflikter med nödvändighet är något som utkämpas mellan skarpt åtskilda kulturer, samhällen eller nationer, kan man anse att detta är ett luddigt budskap. Har man den uppfattningen att världskonflikter lika väl kan utkämpas mellan olika ideologier är det inte ett luddigt budskap.

Därför den konflikt Obama beskrev i sitt tal är just en konflikt mellan olika ideologier - de som är för mänsklig frihet och de som inte är det - och när Obamaadministrationen valde att koncentrera sig på Afghanistan istället för Irak, och göra det ordentligt, gjorde den det för att den ansåg att det var en bra sak att göra för att de ideologier som försvarar mänskliga fri - och rättigheter ska vinna över de som inte gör det. Det är inte en lätt uppgift; talibanrörelsen är knappast en centralstyrd, lättöverskådlig och homogen organisation, och al-Qaida är knappt en organisation alls i traditionell bemärkelse. Men anser man att de krafter som vill motverka frihet och demokrati är ett problem för hela världen, oavsett i vilka nationer de verkar, är det likväl en uppgift som åtminstone måste försöka utföras. Och det måste Barack Obama förklara.

Flyttning

Jag har flyttat. Under mitt inte särskilt långa liv har jag bott på två orter, två små sådana. Nu bor jag på en betydligt större, och för att uttrycka min oförblommerade glädje över det skriver jag detta. Därför trots att det här trängs betydligt fler människor på en yta som är betydligt mindre än den yta som mina två tidigare bostadsorter upptog, känns det betydligt rymligare.

Att på något vis, enligt någon sorts måttstock, vara avvikande kan på en liten ort kan vara ansträngande. Att vara det på en större ort är betydligt mindre ansträngande; det finns så många människor (allihop vid närmare eftertanke) som på något vis skulle kunna anses vara märkliga att det skulle bli mycket besvärligt att tycka att de är det. Min glädje över att ha flyttat är, som sagt, mycket stor.

Att vara fördärvad

"Vem är egentligen kapitalist? Är man det bara för att man har mycket pengar, en dyr bil och en stor villa?"

SVAR: Om du vinner en miljon på lotto så blir du inte kapitalist bara för det. Det blir du inte ens om du köper guld och en dyr bil. Men om du köper ett företag och låter andra jobba åt dig så att du blir ännu rikare, då är du kapitalist. Kapitalist är bara den som lever på att låta andra arbeta åt sig.

Hos Ung vänster får man svar på många frågor, bland annat den om kapitalistens sanna natur. Må den skämmas, den som blir rik annat än genom tur.

Religiösa demokrater

Dilsa Demirbag Sten frågar sig i en artikel på Newsmill var alla kristna och muslimska demokrater befinner sig, och varför det är så tyst om dem. Bakgrunden är den allt starkare religiositet man kan se i världen, både när det gäller politisk och sekulär sådan.

Att islamismen och andra politiska tolkningar av olika religioner växer sig starkare är, som Dilsa Demirbag Sten påpekar, ett stort problem. Hon tar vidare upp det mycket viktiga faktum att gränser i fråga om religion inte ska dras mellan troende och icke-troende, utan mellan de troende som förespråkar demokrati och frihet och och de som inte gör det. Men när hon även menar att det återstår att se huruvida den demokratiska kristenheten och den islamiska rörelsen kommer att delta i kampen för liberala och demokratiska värden, blir resonemanget något märkligare.

Huruvida kristna, muslimer och andra religiösa människor kommer att delta i kampen för demokratiska värden är inte något som återstår att se - det händer redan. I Iran riskerar tusentals muslimska medborgare och politiker sina liv i kampen mot Khomeinis islamistiska diktatur, i totalitära stater över hela världen kämpar människor med olika religiösa tillhörigheter för rätten att fritt få praktisera sin tro, och i Sydafrika är ärkebiskop Desmond Tutu en av de största kritikerna av landets icke-demokratiska utveckling. Det finns överhuvudtaget långt fler religiösa människor än icke-religiösa människor i världen; att det endast, med några undantag, skulle vara de icke-religiösa som gör sina röster hörda i kampen för frihet faller på sin egen orimlighet.

Att exempelvis den katolska kyrkan som organisation har ett allt annat än fläckfritt förflutet när det kommer till att våga stå upp för demokratiska värden är ett faktum, och att den idag propagerar för en konservativ kvinnosyn är givetvis ytterst problematiskt. Men att hela kristenheten, alla muslimer och alla andra religiösa grupper skulle stå tysta i kampen för demokrati och frihet är ett ytterst märkligt och verklighetsfrämmande påstående.

Uttrycksskräp

Att klaga över dåliga och obegripliga uttryck är alltid trevligt, därför fortsätter jag denna söndag på det temat. I min trafikteoribok står det att det är "den mänskliga faktorn som orsakar de flesta olyckorna". Nu är i och för sig detta en bok där det även står att trafiken styrs av gemensamma regler för att egna regler skulle kunna skapa missförstånd och att det är bra att köra försiktigt när det är halkigt, men ändå. Just uttrycket "den mänskliga faktorn" är ett uttryck som förekommer ganska ofta, och ett uttryck för vilket benämningen obegripligt passar mycket bra.

Därför om det är så att det är den mänskliga faktorn som orsakar de flesta trafikolyckor, men inte alla, är det två frågor som infinner sig. Dels vad det totalt omänskliga, som därmed är orsaken bakom övriga olyckor, egentligen består i. Dels hur problemet med den mänskliga faktorn ska kunna åtgärdas. På den första frågan kan svaret möjligtvis vara älgar eller något liknande, men på den andra frågan blir svaret något svårare att finna. Och de tänkbara svar man kommer på tenderar alla att vara ganska obehagliga.

Härmed konstateras därför att "den mänskliga faktorn" inte förtjänar någonting annat än att hamna bredvid "se och lära" på denna söndags uttrycksskräphög.

Se och lära

När man tittar på de svenska sändningarna av friidrotts-VM får man förr eller senare höra uttrycket "vara med för att se och lära". Går det dåligt för någon, som för Jessica Samuelsson igår, är det konstigt för hon var ju trots allt med och såg och lärde på OS i fjol, och går det bra för någon nykomling är det konstigt eftersom denne ju inte har varit med och sett och lärt. Detta uttryck är, på det hela taget, fullständigt obegripligt.

Jag kan förstås inte vara säker, men jag tror inte att någon, överhuvudtaget, har tagit medalj i friidrotts-VM för att denne varit med och sett och lärt. Christian Olsson och Carolina Kluft behövde knappast vara med för att se och lära för att bli bra, och att Stefan Holm och Kajsa Bergkvist inte blev riktigt bra förrän efter ett antal år berodde nog inte på att de hade varit med och sett och lärt utan för att de tränade som idioter och var ambitiösare än de flesta andra. Och Cecilia Nilsson har varit med och sett och lärt i ett decennium, men det brukar inte gå direkt jättebra för det.

Är man bra så är man, är man det inte så är man inte, oavsett hur många VM-banor man har testat och hur många arenor man har insupit atmosfären på. Därför hoppas jag att de svenska kommentatorerna slutar påstå annat.

Gränslöshet

Frågan om huruvida svenska trupper bör vara närvarande i Afghanistan eller inte, är i slutändan en fråga om huruvida vi har ett ansvar för någonting annat än det som omedelbart rör oss själva. Bortsett från att läget i Afghanistan faktiskt rör även Sverige ur ett säkerhetsperspektiv (ett oroligt Afghanistan innebär ett oroligt Pakistan vilket innebär ett oroligt Indien och så vidare), anser jag att det självklara svaret på den frågan är ja.

Att leva i en globaliserad värld där gränser får allt mindre betydelse, innebär också att gränserna för vad som är en enskild nations ansvar och vad som inte är det får allt mindre betydelse. Så länge talibanerna i Afghanistan strider för att stoppa demokratiska val, hindra demokratiska reformer och begränsa människors frihet är talibanerna inte bara ett problem som rör de människor som är medborgare i Afghanistan, utan ett problem som rör hela världen.

En svensk närvaro i Afghanistan går alltså, till skillnad från vad delar av den svenska vänstern vill inse, att motivera med argument byggda på moral och solidaritet. I och för sig gränslös sådan, och just den formen av solidaritet brukar ju inte vara den solidariska vänsterns starka sida.

Underhållning

Om man klockan tjugo över nio en vardag känner för underhållning kan man lyssna på Ring P1. Det är verkligen mycket underhållande, och känslor av antingen förtjusning eller skräck inför vilken mångfald av mer eller mindre konstruktiva idéer det finns i Sverige är känslor som ständigt infinner sig. En av dagens medverkande drev tesen att Ingmar Bergman var en större fredsmäklare än Dalai Lama, en annan att Göran Hägglund inte kan vara kristen eftersom han är kapitalist och det var ju inte Jesus. Däremellan ringer det alltid någon som tycker att barn ska agas eller att terroristlagar ska tillämpas på motorcykelgäng.

Huruvida de åsikter och idéer som presenteras i Ring P1 på något vis är representativa för de åsikter och idéer som är vanligt förekommande i Sverige vet jag inte, och jag tvivlar starkt på att så är fallet. Men underhållande är det som sagt.

Mer än piratkopiering

I egenskap av intellektuell skäms Horace Engdahl när andra intellektuella uttrycker sina sympatier för Piratpartiet, förklarar han i en intervju i Sydsvenskan. Den unga generation som röstar på Piratpatpartiet har inte förstått vikten av lag, ordning och moraliska värden.

Belästa och välutbildade människor som Horace Engdahl kan förväntas ha en mer komplex världsbild än gemene man. Inte desto mindre begår han samma misstag som alltid begås när det gäller Piratpartiet: deras politik reduceras till att endast handla om piratkopiering. Det är ett misstag som begås gång på gång i media och av andra politiker, och det är illa nog. Men att även Horace Engdahl, som normalt trots allt brukar göra skäl för titeln intellektuell, begår detta misstag är både förvånande och oroväckande. Förvånande eftersom man skulle kunna förvänta sig mer av Horace Engdahl, oroväckande eftersom det visar på det ointresse och den ignorans som finns inför en av vår tids viktigaste och mest avgörande frågor: den om hotet mot den personliga integriteten.

"Den personliga integriteten" må vara en fras som blivit upprepad så till den grad att den i vissa öron låter utnött. Men i och med införande av lagar såsom datalagringsdirektivet, FRA-lagen och alltmer långtgående terroristlagar, är det hot som finns mot denna personliga integritet inte desto mindre reellt. Och Horace Engdahls uttalande är mer än inskränkta ord från en i övrigt oinskränkt person; de visar på det faktum att det är lätt att införa en alltmer integritetskränkande lagstiftning utan att det väcker upprördhet och misstanke ens bland dem som borde vara kloka nog för att bli misstänksamma, så länge införandet sker i tillräckligt små steg. Horace Engdahl talar om kartläggning av IP-nummer som en icke-fråga ur integritetssynpunkt, trots att kartläggning av IP-nummer är just den typ av verksamhet som kan användas för att kartlägga stora delar av privatpersoners sociala och politiska liv.

Går man vidare från Sydsvenskan till Dagens Nyheter kan man läsa om den alltmer omfattande internetkontroll som auktoritära regimer använder sig av för att inskränka människors frihet, integritet och kamp för demokrati. Och när man har gjort det, känns det bara än mer beklämmande att demokratiska länders intellektuella ondgör sig över de politiska krafter som faktiskt insett vidden av det hot som dessa inskränkningar utgör.

Livet är orättvist

När man jobbar som ekonomiassistent (eller vilken min titel kan tänkas vara) kan man roa sig med att lyssna på radio medan man skickar iväg fakturor. Det gör jag, och denna förmiddag lyssnade jag på programmet Plånboken i P1. Inte intressant så man svimmar, men dagens program behandlade hursomhelst det faktum att det är dyrt att vara allergisk. Studenter med glutenallergi kan inte köpa den billigaste spagettin, och pensionärer med laktosintolerans kan inte köpa Konsums mest prisvärda vetelängder. Slutsatsen var att dessa arma människors specialkost därför borde vara subventionerad.

Att vara allergisk är naturligtvis besvärligt. Jag är det inte själv, men kan med hjälp av min empatiska förmåga ändå förstå att så är fallet. Ingen har valt att vara det, och blir man allergisk är det mycket sällan av egen förskyllan. Och för en skötsam människa kan det givetvis upplevas som att naturen behandlat en orättvist om man helt plötsligt blir allergisk. Men det finns väldigt mycket man kan drabbas av som är besvärligt, dyrt och till synes orättvist. Har man mycket mens måste man köpa mycket bindor, har man trånga örongångar måste man köpa mycket revaxör och har man bettskena måste man köpa brustabletter med fluor för att rengöra den.

Slutsats nummer ett är att många människor har något problem som kan anses motivera subventioner för att lösningen av problemet ska bli mindre kostsamt. Slutsats nummer två är att det nog är lika bra att lägga många av dessa subventionsidéer på hyllan.

Glädjeyra i kungariket

Att beskriva olika företeelser som patetiska är sällan konstruktivt. Men angående det faktum att en vuxen kvinna ska behöva fråga regeringen om hon får lov att gifta sig och sedan uttrycka sin oförblommerade förtjusning över att hon fick det inför en hel nations samlade presskår, är en mer passande beskrivning svår att finna.

Och när alla lika oförblommerat förtjusta monarkister förklarar vilken bra pr detta är för Sverige, kan man undra vilken den allmänna bilden av landet Sverige egentligen är. Vi har förvisso långa vintrar, men om det bästa detta land kan uppbåda är en familj vars titlar är ärvda och för vilka homosexualitet och buddismutövande är strängt förbjudet, känns det onekligen dystert.

Iransk förändring

Långt ifrån alla auktoritära regimer möter motstånd från en livskraftig opposition. Och så länge de inte gör det, som i exempelvis Ryssland och Singapore, kan de fortsätta att utöka sin egen makt och inskränka andras frihet efter eget behag. Men en regim mot vilken missnöjet växer bland såväl unga som inom den elit som traditionellt varit dess anhängare, är en regim på upphällningen. Bilden av att det är fallet när det gäller den iranska regimen blir allt tydligare. I ett land med en så stor andel unga, för vilka den teokrati som islamiska revolutionen gav upphov till inte svarar mot de egna idealen, blir det till slut omöjligt att fortsätta på den inslagna vägen utan att det hela slutar i fullständigt kaos.

Frågan är om inte revolutionens ideal redan från början var dömda att bli kortlivade. Många av revolutionens anhängare delade inte Khomeinis islamistiska ideal och utopi om en samling shiitiska skriftlärda som Guds allsmäktiga ställföreträdare. Många av dem hade istället liberala värderingar, men förenades med de konservativa och fundamentalisterna i kampen mot shahens förtryck. I och med globaliseringen har de liberala idéerna fått än större spridning, och med en så stor ung befolkning som påverkas av dem blir det i längden ohållbart för den iranska regimen att motverka de förändringar som oppositionen kräver.

Och när motståndet även växer i det religiösa etablissemanget blir bilden av en alltmer trängd regim än tydligare. Att Iran är en islamisk republik behöver knappast innebära de fördelar för det religiösa etablissemanget som man i förstone kan föreställa sig. Då all politik måste legitimeras med religion blir religionen i första hand ett politiskt redskap, något som för många religiösa ledare knappast är en idealisk situation då deras profession är just andligt ledarskap - inte politik.

Men även om den totalitära teokratin luckras upp och liberaliseringar genomförs, är vägen mot en helt sekulär demokrati allt annat än rak. Att vara motståndare till Ahmadinejads regim behöver inte alls vara det samma som att förespråka total sekularisering. Det finns många förslag till lösningar, och mycket kan hända på vägen som gör att utvecklingen stannar upp eller byter riktning. Men att Iran är ett land där allt annat än stora samhälleliga förändringar blivit oundvikligt, står tämligen klart.

Mer religion

Det råder tillväxt i religiositet. När många trodde att sekulariseringen hade övervunnit allt vad religion heter, finns det i hela världen tydliga tecken på att så inte är fallet.

Frågan är huruvida detta är ett problem. Den religion som politiseras - vilket islamismen men även exempelvis den form av extrem judendom som används i kampen mot en tvåstatslösning av Mellanösternkonflikten är resultat av - är utan tvekan ett stort problem. I och med den fundamentalistiska religionens anspråk på absolut sanning är den per automatik polariserande, moraliserande, diskriminerande och konfliktskapande.

Men om den religion som ryms inom ramarna för ett sekulärt samhälle växer, tror inte jag att det med nödvändighet behöver vara ett problem. Att religion skulle ligga bakom merparten av världshistoriens konflikter är en myt. Nationalsocialismens och kommunismens gudar tillhörde varken kristendom eller islam, och i de fall religion har gett upphov till konflikter och förtryck märker man vid ett närmare betraktande att det snarast handlar om att legitimera politik genom att tänja religionens gränser i de riktningar som anses önskvärda.

När religionerna nu blir starkare, tror jag snarare att ett växande problem kan vara den form av ateism för vilken all religion är det samma som dumhet, likriktning och inskränkthet, och vars syn på religion liknar de religiösa fundamentalisternas. Förbundet Humanisterna, med sitt likställande av sekulär och fundamentalistisk religion och totala oförmåga att se att religiösa skrifter kan och bör läsas metaforiskt, är ett exempel på denna form av ateism. Den konflikt som kan uppstå mellan denna ateism (som man ibland anar är mer religiös och intolerant än den religion den kritiserar) och religiositeten, kan mycket väl visa sig vara en allt tilltagande konflikt.